Myggorna

Snälla myggor. Snälla söta rara lämna mig ifred. Jag orkar inte mer, sommaren är slut och mitt blod är äckligt. Inatt vaknade jag av att det kliade på mina tre (!) myggbett på benet (alla inom en radie på ca 5cm). Jag höll på att bli tokig, det gjorde så ont. Och dom är inte små heller, svullnar upp till stora kliande bölder. Jag måste vara överkänslig eller nåt, för det här är inte normalt. O sen i natt när jag satt där och led så upptäcker jag ett nytt myggbett. Detta bett var mellan tårna. Mellan. Helt sinnessjukt.

Min mamma har berättat att jag nästan höll på att dö av myggorna en gång när jag var liten. Jag fick typ tusen myggbett o tuppade av. Även då svullnade dom upp och jag måste ju ha fått världens myggift-överdos. Jag var ju bara bebis. Men då borde man tycka att jag skulle vara imun nu. Att jag inte skulle påverkas lika mycket av myggiftet, precis som med alla andra gifter/mediciner osv.

Men nej. Inte jag inte. Jag får alltid flest och värst myggbett. När ingen annan har myggbett så har jag en miljon typ. Jag kommer ihåg i våras när jag fick dom första, då hade ingen ens sett en mygga. Och det är ju inte så att jag springer runt naken och svettig i skogen direkt. Jag är ju alldeles vanlig men ändå kan dom känna doften av mitt underbara blod. För det måste ju vara så. Mitt blod är väl som äkta champange för dom. Kul att man kan glädja odjuren.

Men nu, snälla myggor, jag ber er. Lämna mig ifred. Så att jag kan sova.